Green Scroll

Dricka vin

Street

Peace, love and french fries!

Tuben

Kväll från Hammarbybacken

Allt från mobilkameran, så ursäkta den skitdåliga kvalitén, men ni kan i alla fall se lite av det jag har sysslat med på sistone.

Jag tycker att funktionen som gör att du kan dölja vissa vänners statusuppdateringar på Facebook är helt fantastisk. Varje gång jag loggar in granskar jag det folk skrivit, samtidigt som jag i huvudet går igenom vilka som är lite väl jobbiga, lite väl ofta. Dessa tillhör oftast någon av två nedanstående kategorier:

1. Folk som alltid skriver något gnälligt, och aldrig nåt kul, givande eller uppmuntrande åker bort. (Till exempel: ”Vill inte jobba!”, ”Hatar skolan!” eller ”Måndag igen, suck!”)
2. Folk som är medvetet kryptiska åker bort. (Till exempel: ”Längtar…”)

Efter en kort genomläsning faller domen: Jo nu har faan den där X skrivit att hon ”Funderar …” igen! Bye sucker. KLICK.

(Så funkar det på nätet, och det gäller inte bara Facebookvänner. Nej. Ska du sitta där och producera innehåll, gör du bäst i att se till att det är ett innehåll som motiverar sin existens. Annars sållas du bort. Tänk på det ni också, alla företag!)

Green Scroll var faaantastiskt! Khaste nabashi alla, alla, alla som var där och styrde upp allting så bra!

Det gröna tygstycket, som innehöll namnunderskrifter från människor i 165 länder, vägde 300 kilo och sträckte sig från Nybroplan till Djurgårdsbron. Det var ingenting annat än magnifikt.

Jag och en cool snubbe fick bidra med vårt trumspel längst fram i tåget, och det var inte lite grymt att få sån respons från publiken som vi fick, så tack till er alla, jag njöt av varenda sekund!

Väldigt lyckat arrangemang idag i Kungsträdgården, bra gjort av de som styrde upp! Skitbra stämning, bra musik och många bra talare. Bäst var helt klart Nima Dervish som höll ett GRYMT välformulerat och inspirerande tal, befriat från både de utslitna klyschor och fördolda politiska agendor som annars har varit vanligt förekommande bland talarna på sommarens demonstrationer. Bland artisterna som uppträdde var det nog helt klart Adam Tensta som lyckades bäst med att få igång publiken. Laleh sjöng fint också!

Senare träffade jag världens sötaste bebis! Föräldrarna ville helst inte att man la upp bilder av henne på nätet, förståeligt men synd. Så jag fick beskära bilderna, men jag tror att ni kan ana på mitt ansiktsuttryck ungefär hur söt ungen var!

Nu på lördag den 5/9 är det dags för Green Scroll March. Jag har fått den stora äran att hjälpa till och bära ett två kilometer långt, grönt tyg med namnunderskrifter som har samlats in i 165 städer runt om i världen och sedan sytts ihop. Den har redan burits genom Paris och på lördag har turen kommit till Stockholm.

Manifestationen anordnas för att uppmana EU att föra en hårdare utrikespolitik mot den sittande regimen i Iran. Eftersom 27 av EU:s utrikesministrar kommer att vara på besök i Stockholm är detta ett gyllene tillfälle att göra våra ledare medvetna om den opposition som finns i Europa.

Det är jätteviktigt att även vi svenskar visar ett engagemang i den här frågan, så om det är någon av er som läser detta och befinner er i Stockholm nästa lördag: Kontakta mig om ni vill vara med!

Vänner till mig har varit väldigt engagerade i det som har skett i Iran den här sommaren. De har jobbat som idioter för att öka medvetandet – inte bara bland de iranier som naturligtvis redan har den här frågan närmast hjärtat, utan också bland oss svenskar – och framför allt få upp det på den svenska politiska agendan och lyfta frågan i samband med vårt EU-ordförandeskap.
I morgon hålls en gala i Kungsträdgården här i Stockholm till stöd för det iranska folkets kamp för frihet.

Så här beskriver de själva vad som kommer att hända i morgon:

”Söndagen den 30:e augusti hålls en landsomfattande kampanj för att uppmärksamma och stödja det iranska folkets kamp för Mänskliga rättigheter. I Stockholm arrangeras en stödgala i Kungsträdgården med ett tjugotal artister och politiker. Galan samkoordineras med aktiviteter i Göteborg och Malmö.

Konferencier för programmet är Ametist Azordegan. Arrangemanget kommer att hållas på svenska. Besök oss på http://www.initiativ-iran.org/ för mer information om den 30:e augusti.”

Jag kommer självklart att vara där och det hoppas jag att ni är också. Jag skulle bli mer än glad om en enda av mina svenska vänner dök upp på det här!

Tvättat!

Haft sneakers!

Blivit trött framför datorn!

Borstat tänderna!

Fotat outfit i Clear Channel igen!

Designat egna Nikes, de tog inte SWEAT SHOP. BARNARBETE gick dock utmärkt.

Fikat i Uppsala!

Och då var jag tydligen röd?

När jag kom hem från Uppsala drog jag ut på en liten joggingtur. Mina löpartights korvade sig vid knäna och det gillade jag inte alls. Är det inte därför man köper speciella kläder för denna aktivitet – för att de ska vara sådär prestationshöjande och optimala. Fuck you Adidas. Fuck you very much.

Idag vaknade jag extra tidigt för att delta i frihetliga fotbollscupen, men möttes av en regngardin utanför fönstret. Jag har under veckan uttryckt min oro för att bryta benet i samband med det här arrangemanget. Utomparlamentarisk vänster i kombination med inte helt rutinerade fotbollsspelare känns oroväckande. Lägg till blöta gräsplaner på detta.

Jag gillar livet. Gillar mina ben. Gillar inte blod, smärta eller akutmottagningar.

mig: jag tror på somna om men de lär säkert spela i alla fall.

Så frågan är vad jag ska göra med den här morgonen. Kan nog bli en god frulle och en film! Lite mer sova också då kanske. Mjau!

Förlåt på förhand till alla som redan har sett det här på Facebook, men ni är faktiskt inte de enda som läser min blogg. Därför måste jag tipsa om The Concretes tolkning av ”Back for Good” även i denna kanal.

Ni som har Spotify (och det har ju alla nu, till och med min pappa – I rest my case) kan lyssna här>>> The Concretes – Back For Good

Och så här ser kvällens playlist ut.

Och så här ser jag ut, om någon nu missat det:

Pis!

Medan solen går ner bakom Globen sitter jag med datorn i knät och översköljs med dumheter. I vanliga fall brukar detta vara en av de mest välkomna stunderna i min vardag – en av de stunder när jag får stänga av hjärnan och kan tillåta den att fyllas av andras trivialiteter. Inte idag.

Idag blir jag bara irriterad, så till den grad att det kryper i hela ryggraden. Varför vet jag inte. Jag har inte något av substans att komma med som alternativ. Detta får krypandet i ryggraden att tillta än mer.

Från nöjd till missnöjd på trettio minuter.

Nu är solen nästan helt borta men jag tänder inga lampor. Ikväll får mörkret gärna krypa sig så nära det kan.

Jag saknar ingenting.